Åren 1929-1935 var mörka år, sett ur mitt perspektiv. Arbetslösheten var stor och de arbeten som fanns var uruselt betalda. Klasskillnaden var enorm, gubbarna gingo böjda och hälsade underdånigt på sina "herrar" och deras struntförnäma fruar.
1929 gjorde jag mina första dagsverken i fabriken i Bäckhammar. Lönen var 25 öre pr timme, sönerna till förmännen fick oftast lite finare jobb med åtföljande högre lön.
Men vi hankade oss fram, vi klarade oss. Det var inget bättre på andra håll. Alla bodde trångt, ett rum och kök. Vi gjorde 48 timmars arbetsvecka plus jobb med reparationer eller rengöring var eller varannan söndag.

Kreuger-krachen 1932 sänkte lönen för fullgoda arbetare med 10%, vi minderåriga fick behålla vår 25-öring.
Jordbruket var i omdaning, jordbruksmaskinerna kom. Mer än varannan lantarbetare friställdes. Hatet och oron växte hos arbetarklassen. Hat mot regering och överhet och oro för brödfödan och framtiden. Kommunismen fick en god grogrund. Socialdemokraterna var saktfärdiga och ansågs av de yngre som handlingsförlamade. Vi hade bråttom att komma ut ur "tjuvsamhället". Vi bildade en Arbetarnas Idrottsförening, där fanns en underton av kommunism. Detta hände 1930. I Björneborg fanns den kvar i några år men i Bäckhammar dog den ut året efter.

På sommaren 1931 bildades Bäckhammars Sportklubb. Vi fick en plan på ett sankt gärde intill mesahögen, ett jättelikt berg av kalkavfall från fabriken. Det var många kvällars slit att få en någorlunda acceptabel fotbollsplan av sumpmarken. det gällde endast fotboll. Motståndarlag var Säby IK, Björneborgs AIF, Åtorp, IFK Kristinehamn, Smedby, Villastadens IF och Väse IK. Sammanhållningen inom vår klubb var god och vi månade om klubbens bästa. Vi som inte platsade i laget jobbade med marktjänst och räknades mer som ett nödvändigt ont men även vi drog vårt strå till stacken.

Under BSK:s första 20 år var ekonomin mer än svag, den var undermålig. Vi fick hålla en lå profil. Vi hyrde parken en lördag/söndag varje sommar för en fest, men behållningen blev oftast minimal. På den tiden var det inte vanligt meg något stöd till idrottsrörelsen. Det ansågs av den äldre generationen att ungdomen skulle göra något nyttigt på fritiden och vad därutöver var det var av ondo. Vi hade privata fester juldagen varje år, men det var svårt med ordningen på dessa sammankomster. Då träffades gamla antagonister och då skulle det göras upp. Det blev en del julklappar.

1935 skrapade vi ihop 50 kronor till inköp av 5 andelar i Folkets Husföreningen. Hur de pengarna kom till vill jag inte tala öppet om. Inträdet på en fotbollsmatch kostade 25 öre. Vi sålde dricka vid matcherna, det gav kanske ett par tre kronor i vinst. Årsavgiften för medlemsskap var låg. Aldrig över en femma. Vi lyckades också få ett plank att sätta upp på framsidan av fotbollsplanen, inköpt av det avsomnade Björneborgs AIF, så vi hade en entre för ärligt folk. Bäckhammars Bruk ägdes på den tiden Värmlandsbanken och Gösta Scotte och man kunde inte begära att de skulle satsa pengar på Bäckhammars BSK i dessa hårda tider. Pengar var den tidens bristvara. Det förekom några gånger att fabrikens kvinnliga arbetskraft ställde upp med ett fotbollslag som ställde upp i en match mot ett gubblag, så kallade slocknade stjärnor och intäkterna av dessa drabbningar skänktes till något behjärtansvärt ändamål.

En person som jag vill nämna är gösta Linell, han hade en stor portion kunnighet och var en stor tillgång för klubben. Vintertid lade han upp skidspår så vi kunde anordna skidtävlingar och barmarkstid anordnade han orienteringstävlingar. Vi hade alltid några priser till de bästa i våra tävlingar. För att få in pengar gick vi med listor och tiggde oss fram, de flesta gav en slant.

Det var många duktiga spelare och jag vill framhålla några som jag tycker vi skall komma ihåg. Målvakterna Nisse Henriksson och Lennart Lundgren. Nisse var enn färgstark figur, skrikig och stark och gjorde ibland fantomräddningar. Lennart var mer elegant och mycket snabb i svängarna, vår kanske bäste målvakt. Han fick bland annat erbjudande att spela i Degerfors, men ekonomin satte käppar i hjulet. Så hade vi utespelare som Folke Bäck, Göte Sköld och Allan Karlsson som alla hamnade hos IFK Kristinehamn. Goda målgörare var också Ernst Svensson, Hugo Backman, Kjell Bengtzing, Sven "Linet" Andersson och Mats "Majo" Johansson. Ni får ursäkta att jag hoppat över en hel del av er slitvargar men jag vill även nämna Nils Eriksson "Sme-Nils", han slet och jobbade som ytter under ständig ilska. Han var den verkliga slitvargen. Publiken på matcherna gav sitt omdöme högljutt tillkänna. Bland de aggressivaste tanterna var mammorna till Folke och Allan. Det var faktiskt liv i luckan på den tiden.


Jag är glad över att Bäckhammars Sportklubb har lyckats med sitt fotbollspel och är på väg upp i rätt serie, Fyran. Med klubbens numera goda ekonomi verkar framtiden vara tryggad.

Jag önskar BSK fortsatt god framgång.